Livet med unghästar

 

Här om dagen så följde Robin och Sigge med till stallet så att jag kunde rida ut på Calle och dom kunde springa med. Vi red till Lunedet och tillbaka och som jag har förklarat en annan gång så finns det ju superfina ridvägar där och nu när Calle har fått skor på fram så går det hur bra som helst att trava ute. 

 

Vi började med att skritta från stallet och över vägen. Calle var lite spänd och skeptisk men går alltid att övertala så vi tog oss över. Sen fortsatte vi att skritta en bit till för Calle hade stått dagen innan och jag ville inte köra på stenhårt direkt. Men sen började vi trava och Robin och Sigge började springa. Vi körde på och travade iprincip hela vägen bort till den fina sand/grusvägen som finns där. Vi skrittade förbi en bom där som man måste ta sig förbi och sen travade vi på vägen. Calle ökade lite hela tiden så jag kände att han nästan rullade in i galopp. Jag tänkte att jag låter han göra det om han vill för vi har aldrig galopperat på honom förut. Var lite orolig eftersom sist jag skulle testa så bockade han av mig haha. Men han rullade in så fint så fint i galopp. Jag hade "lösa" tyglar så han inte kände att jag skulle dra han i munnen eller något och så var jag noga med att mina skänklar inte nuddade han i sidorna. Så han bara galoppera på så fint och sen tog jag tillbaka tyglarna lite och då bröt han av till trav hur lugnt och fint som helst. Jag var så jäkla stolt alltså! Att det skulle gå så bra första gången. Och att han inte var stel o skutta fram som han gör när man longerar honom i galopp på banan. Det var sån jäkla känsla!

Jag tror det är väldigt viktigt att inte pusha fram galoppen på unghästar. Utan bara låta dom rulla in i den själva när dom är redo så att dom sen tycker att det är kul och inte bara jobbigt.

 

Sen var det dags att vända.

Denna gången skulle jag och Calle rida först och Robin och Sigge springa efter. Jag tänkte först att han kanske inte skulle gå framåt lika bra då han oftast är väldigt beroende av den som går på backen. Men som tur är har man världens bästa pojkvän som bara "Men kom igen nu, gå först du. Han måste ju lära sig". Så jag körde på. Började trava igen, sen efter typ 5 steg så fattade han galopp igen helt självmant och galopperade hela grusvägen. Men hur glad blir man inte!?!?! 

Så när jag hade saktat av och gått förbi bommen fick han skritta en bit och jag var så överlycklig så jag ringde Angelica som blev lika glad hon haha! Våran fina häst ♥

Vi skrittade en bit så han fick andas ut lite, sen travade jag av och skrittade sen sista biten hem. Att gå över vägen hem gick galant. Han tvekade inte ens lite, snarare travade lite lugnt över. 

 

Väl hemma så fick han lite mat och äpplen för han var så duktig. Jag svampade även av honom lite och sen fick bästa hästen traska ut i hagen igen.

Den dagen somnade jag med ett leende på läpparna. Underbara häst!♥

Tänk vilket bra jobb vi har gjort med honom. Ibland får man faktiskt vara stolt.